Melan on Tour

Dags att sticka hål på bubblan!
Spände ut vingarna, lät mig segla över milsvida hav. Men när jag tittade upp, vad hände? Jo, jag insåg att jag landat precis där resan startade, i samma gamla dilemma. Jobbträsket.

Från att ha levt i en fantasivärld en tid är det dags att släppa sargen och ge sig in i matchen. Back to business.

Istället för att leta diverse jobb finns nu en hel del olika uppdrag att välja och vraka bland. Att det alltid ska vara så j**la svårt.

Vad jag än väljer så blir det bra. Jag vet det. Jag ber om lycka, och jag får det. Det handlar snarare om vad jag helst av allt Inte vill missa.

Det är ett ständigt dilemma i event-världen. Kärleken till jobbet kontra det ekonomiska. Jag vet även här att det går att kombinera. Men det ena överträffar alltid det andra. Byta byrå och få bättre betalt, men kanske hamna på uppdrag man inte med samma glöd brinner för, som man gör/gjort med andra? Träffa nya härliga människor, men samtidigt släppa alla de underbara människor man har vant sig med att ha vid sin sida?

Jag är inte rädd för att gå dit jag aldrig gått. Jag ställer mig bara frågan. Är det värt det?

-----

Så började jag vilt spåna...

Starta eget.
Tänk att få dela ett liv med dem man älskar mest. Bygga upp ett företag på sina vänner där Alla har sina positiva egenskaper att bidra med. Dreamteam.

Jag ser Dahlberg... Sandra o Maria. Pernilla. Sofie. Tommy o Calle.

Bara köra små grymma event, inga stora kunder som bara ska ha och ska ha. Eller rent av satsa på En stor kund och skita i resten.

Roliga grejer utomlands... på fritiden springer vi på alla möjliga utvecklande kurser och blir apsmarta. Lär oss allt vi kan tänkas ha nytta av och får fyrtioelva språk på köpet.
Jävlar-i-mamma, detta kan bli nåt.

Som ett barn. Företaget växer.

Sen slutar det med att all personal har minimum 150 spänn i timmen... Själva sitter vi på en ö i västindien. Långvitastränder, turkosblått hav o paraplydrinkar...

Alla har varsin bungalow.... men när vi är hemma var och en för sig saknar vi varann så mycket att vi ändå bygger små bambu-broar mellan och gör såna där interntelefoner med colaburkar o snören...

-----

Ibland får jag frågan var jag får allt ifrån. Jag undrar det själv faktiskt.

Någon frågar vad jag drömmer om. Jobb, resor, framtid? En Enda Dröm. Ett svar. Jag vet inte.
Jag är en realist, utan dess like. Som allt för ofta lever långt ifrån de drömmar jag har... åtminstonde en gång har haft. Jag gillar allt som går att ta på. Sånt som är inom realistisk räckvidd. Abstrakt såsom drömmar har helt enkelt aldrig varit min grej.

Men fantasi, det finns det gott om!

Att fantasi är en begåvning i sig, som aldrig ska underskattas. För en dag kan fantasin bli till en vacker dröm, som med lite tro, hopp och en gnutta engagemang når kriterierna för ett mål, som sen en vacker dag når oanade vidder och blir verklighet.

Den dagen...

//MξLAN