Den lilla Rosa Tryggheten
Thε vεry βεginning
Jag har bloggat i princip så länge jag kan minnas. Bara det att bloggen från början inte alls var en blogg. Det var en liten rosa hjärtformad bok, med ett litet rosa hänglås i plast och tillhörande liten silverfärgad nyckel. Tillbehör som egentligen helt saknade funktion. Låset gick utan svårigheter att öppna med ett gem (hände X antal gånger då jag gömt nyckeln så bra att jag inte ens hittade den själv).
Men... De där menlösa tillbehören skapade ändå trygghet. Visst, mamma är trygghet, pappa är trygghet. Familj, vänner o kärlek likaså. Men jag minns att jag såg den lilla rosa - som jag kunde berätta allt för o sen låsa - som min bästa vän. Vi delade Allt!
Allt som kändes väsentligt på den tiden. Som att jag fått ett Sega i julklapp med 3 olika spel. Att jag tillsammans med en kompis busringt till familjen Storm och sagt "håll i hatten!". Att jag varit på utflykt med skolan eller att jag gjort något riktigt dumt och att jag därför hade rumsarrest. Att jag med ~stort H~ hatade mamma, dumma dumma hata hata (för att någon timme senare kryssa över alltihopa o skriva FÖRLÅT! förlåt förlåt mamma, jag menade det inte, jag älskar dig!). Som att jag just fått en alldeles underbar lillebror... för att sen - några år senare - kunna skriva att han lyckats slänga ner sin bajsblöja i toaletten... eller att han var världens jobbigaste som drog mig i håret och kastade tv-dosan på mig så jag fick fläskläpp...
Det var Back in the Days. Sen dess har den lilla rosa hamnat i en låda och ersatts med en blå, en brun, en svart, en röd (could go on 4ever)... och med ett innehåll en 7årings vildaste fantasi aldrig ens varit i närheten av.
Jag tar det nu - 15år senare - till en ny nivå. Cyberspace. Inge lås, inge bom. Offentlighetens Mekka. Yttrandefrihetsgudinnan, må du vara med mig. Amen..............duuuurå
Välkommen till min blogg. No mercy. Nu kör vi.
~MξLAN~
Jag har bloggat i princip så länge jag kan minnas. Bara det att bloggen från början inte alls var en blogg. Det var en liten rosa hjärtformad bok, med ett litet rosa hänglås i plast och tillhörande liten silverfärgad nyckel. Tillbehör som egentligen helt saknade funktion. Låset gick utan svårigheter att öppna med ett gem (hände X antal gånger då jag gömt nyckeln så bra att jag inte ens hittade den själv).
Men... De där menlösa tillbehören skapade ändå trygghet. Visst, mamma är trygghet, pappa är trygghet. Familj, vänner o kärlek likaså. Men jag minns att jag såg den lilla rosa - som jag kunde berätta allt för o sen låsa - som min bästa vän. Vi delade Allt!
Allt som kändes väsentligt på den tiden. Som att jag fått ett Sega i julklapp med 3 olika spel. Att jag tillsammans med en kompis busringt till familjen Storm och sagt "håll i hatten!". Att jag varit på utflykt med skolan eller att jag gjort något riktigt dumt och att jag därför hade rumsarrest. Att jag med ~stort H~ hatade mamma, dumma dumma hata hata (för att någon timme senare kryssa över alltihopa o skriva FÖRLÅT! förlåt förlåt mamma, jag menade det inte, jag älskar dig!). Som att jag just fått en alldeles underbar lillebror... för att sen - några år senare - kunna skriva att han lyckats slänga ner sin bajsblöja i toaletten... eller att han var världens jobbigaste som drog mig i håret och kastade tv-dosan på mig så jag fick fläskläpp...
Det var Back in the Days. Sen dess har den lilla rosa hamnat i en låda och ersatts med en blå, en brun, en svart, en röd (could go on 4ever)... och med ett innehåll en 7årings vildaste fantasi aldrig ens varit i närheten av.
Jag tar det nu - 15år senare - till en ny nivå. Cyberspace. Inge lås, inge bom. Offentlighetens Mekka. Yttrandefrihetsgudinnan, må du vara med mig. Amen..............duuuurå
Välkommen till min blogg. No mercy. Nu kör vi.
~MξLAN~
Kommentarer
Trackback
