Ad astra per aspera
Oktober har blivit en ROSA månad. En månad för att samla in pengar till bröstcancerforskning. Varför media valt just oktober har jag ingen aning om. Kanske för att den vanligtvis är en av de absolut tråkigaste månaderna på året, för att den annars bara skulle vara... GRÅ?! Jag är helt och fullt FÖR kampanjen. Absolut. Baksidan av allt ståhej är dock att folk tenderar att glömma. Så fort det står November i kalendern åker många rosa band av. Donationer känns inte längre lika aktuellt, inte lika "inne". Men kampen fortsätter!
Till stjärnorna genom svårigheter
Sorgligt nog, inte för alla... Inte för mig och min familj. Inte för min Styvis. I slutet av oktober tog han sitt sista andetag. Det är idag en vecka sen begravningen, fyra veckor sen han somnade in. Jag kan fortfarande inte inse att han faktiskt aldrig vaknar upp igen...
På ömse sidor
Den räknas inte. Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt.
Allt är precis som det var. Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet
som vi levde så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma nonchalanta sätt som ni alltid har gjort.
Låt inte ert tonfall förändras. Anlägg ingen tvunget allvarlig eller
sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt små skämt vi gladde oss åt
tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn var på allas läppar, som det alltid har varit.
Låt det uttalas utan ansträngning utan tillstymmelse till en skugga över
sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt. Det är likadant det alltid har varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Vad är denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag var ur sinn bara för att jag är ur syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund här någonstans i närheten,
alldeles om hörnet.
Allt är väl.
